Att hålla hakan högt som företagare

studioscenDet finns en fantastisk förmån man har som företagare. Man har makt över sin egen tid. Över sitt eget schema.

Det kanske låter oväsentligt om du inte själv är egen företagare. Jag förstår det.  Men det är så kraftfullt positivt att det är näst intill omöjligt att tänka sig ett liv som anställd igen när man väl kommit in i en vardag där man bestämmer sitt schema själv.

Men i min mening är det den enda rejäla fördelen om man ska jämföra med en vanlig anställning. Många som startar ett eget företag tror att de kommer att tjäna mer pengar och jobba mindre. Oftast är det tvärtom. Och detta med att själv dra in kunder och pengar till utgifter och lön kräver mycket kraft, tid och enträgen tro på att det man erbjuder håller som affärsidé.

Många är helt oförberedda på det och det var även jag. Men nu, efter tre år som egenföretagare på heltid har jag kommit ännu lite längre i min utveckling och börjar komma på bana. Och det har varit en fantastisk resa med en galen blandning av glädje, ren eufori, tårar, oro och för lite sömn. Jag önskar jag visste i början vad jag vet nu. Om tre år kommer jag säga att jag önskar jag visste för tre år sedan vad jag vet nu.

Så är det. Man är i ständig utveckling. Som i livet i övrigt, förstås. En god självkänsla är en mycket bra egenskap för en egenföretagare. Kreativitet och ordning och reda är också bra. Jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har två av tre, när det kommer till de egenskaperna. Ordning och reda har ALDRIG varit min starka sida. Och … faktiskt … ibland sviker självkänslan också. Speciellt under perioder då jag för ofta informerar mig om andras vägar och framgångar inom min bransch.

Idag pratade jag med en vän som också driver eget om detta med att hålla igång ett eget företag och hur svårt det kan vara. Det är lätt att hamna i misströstan. I apati t.om.  Det är lätt att bli överväldigad av allt man måste göra för att fortsätta utvecklas och driva framåt, för att säkra sin familjs trygghet, inte minst. Men … man har inte misslyckats förrän man har lagt ned. Helt. Slutat kämpa. Gett upp.

Allt som händer innan dess är bara utveckling, lärdomar och plattformar för nya vägar och framgångar. På riktigt!

Det är svårt att vara ensam om tankar, undringar och beslut. Och många småföretagare ÄR helt ensamma. Är du det så MÅSTE du skaffa dig ett nätverk. Eller helst fler. Hitta en mastermindgrupp som kan hjälpa dig när du kört fast. En business buddy du regelbundet bollar med och kanske tar hjälp av för att genomföra planerade steg.

Du måste analysera dina svagheter och det du inte verkar kunna få makt över själv, skaffa HJÄLP med det.

Dessutom – sluta att jämför dig med andra. Omedelbart!

Du startade inte ditt företag för att få mest likes på Facebook eller mest följare på instagram eller för att vara mest omnämnd i media. Du hade en idé. En passion, får man hoppas. Du såg hur just du kunde tjäna andra människor. Hjälpa till med något. Erbjuda något värdefullt på något sätt. DETTA ska vara ditt centrum, din kärna. Detta ska du hålla blicken på. Detta ska du hålla blicken på genom stormarna och mörkret och varje steg du tar framåt ska vara mot vad som helst som hjälper dig att göra just detta.

Du behöver inte ha koll på allt, vara bra på allt, ha ordning och reda (i så fall vore jag dömd på förhand som företagare). Det du behöver är att alltid ha blicken fäst vid det du verkligen vill bidra med genom dina tjänster eller produkter och VARFÖR detta är viktigt för dig. VARFÖR är det viktigt? Ställ dig den frågan. Ofta. Se till att det finns ett svar.

Definiera inte din framgång baserat på andras yta (ingen vet vad som egentligen står på där under)  men se till att du vet vad som definierar framgång för just dig.

Jag vet inte varför jag gick igång så på det här just idag, men jag ser en sådan sorglig trend av dålig självkänsla och upplevelser av otillräcklighet därute. I alla möjliga sammanhang. Och jag ser att med rätt stöd omkring sig kan många av oss ta oss igenom men en del bara spinner vidare ned i mörkret.

Vi är alla så ofantligt viktiga och kan bidra med så mycket som verkligen gör skillnad för andra. Det behöver inte vara professionellt men om du är företagare så ta till dig det. Du gör skillnad. Din affärsidé, din verksamhet och just DU – gör skillnad. Oavsett hur du är byggd, med dina styrkor och svagheter, så kan du utveckla ditt liv och ditt företagande till mer än vad du idag kan föreställa dig. Så länge du inte ger upp.

Ta ansvar för din begåvning och det du har att erbjuda genom att se till att det blir tillgängligt i världen. Så långt det bara är möjligt. Ta nästa steg. Backa inte. Vila, om du behöver. Men backa INTE.

Lycka till.

HOME

 

MAIL
 

 

Julefrid med skärmtid

familjen Hughes

Nu är julen förbi och jag brukar alltid börja tänka på nästa år så snart Annandagen är passerad. Alltså i gott om tid före Nyårsafton, t.o.m! Sån är jag. Tänker MYCKET framåt. Det är bra på en del sätt men ibland måste jag öva på att leva i nuet.

Men nu är jag i alla fall i färd med att tänka på framtiden. Vad kommer att hända? Vad VILL jag ska hända?

Företag brukar ju ha en kick-off när nya året börjar. Det kan man ha för familjen också. Har du tänkt på det? En sak jag verkligen har tänkt på en hel del är hur vi mer kan ta vara på tiden tillsammans. För när allt är igång i den fart vardagsbestyr, jobb och fix brukar ha så blir det inte så mycket sån tid. Visst vi är i samma rum, men vi pratar inte så mycket.

Vad gör vi då?

Vi ägnar oss åt andra världar, genom en skärm. Och jag vet att vi inte är unika. Men jag är INTE nöjd med det. Inte alls.

Så nu tänkte vi introducera skärmfria dagar varje veckan. Eller i alla fall en. Man kanske måste fasa ut lite mjukt.

Den här artikeln läste jag nyss, och den gör mig bara mer övertygadom att vi tänker rätt.

SVD – våra samtal blir mer ytliga

 

 

HOME  MAIL

logo Bergman Hughes Images

 

 

 

 

 

Fars Dag 2015

Idag är det Fars Dag.

Bara några dagar efter det att min dotter föddes firade vi den allra första Fars Dag i vår familj! Det kändes lite konstigt men väldigt roligt!

Min egen pappa finns inte i livet längre men jag minns precis hur han kändes att hålla i, hur han doftade och hur han lät. Hur det kändes i rummet när han klev in. Jag minns hans händer. De var stora,varma och trygga, alltid med välvårdade naglar, och han ögon var lika fina sorgsna som med glädjeglitter i.

Min man var inte helt säker på om han var redo att bli pappa när det började bli dags för oss att ta beslutet. För det var så stort och nytt. Men vi var ju inte unga någon av oss så det var ju egentligen inte tal om att vänta så länge till. Så det var mest nerver inför det stora nästa livssteget. Sedan bara föll det sig naturligt.

Det visade sig att han var mer än redo och jag kunde inte önska en bättre pappa till min dotter.

I min studio träffar jag många pappor. Det är jag så glad för. De fyller rummet med sin speciella närvaro och sin kärlek och jag tänker ibland på hur deras barn kommer att titta på bilden av sin pappa, när de är stora. Bilden där han håller dem och älskar dem. Och då tänker jag på min stora lycka att ha ett liv där jag får skildra just detta så att det bevaras för framtiden.

Det är stort.

Grattis på Fars Dag! Alla ni underbara.

homeswirl.web   mailswirl.web

Fail forward!

Höstträd mobilfoto: Bodil Bergman Hughes foto: Bodil Bergman Hughes

Under min tidiga morgon härinne på kontoret så har jag lyssnat på en intervju med författaren till boken som gör att jag numera går upp kl.05.00 (oftast), Hal Elrod.

Och därifrån kommer ett citat som jag omedelbart måste skriva ned: ”Fail forward. And never, ever quit!”

Att misslyckas är ju förstås en definitionsfråga. Som företagare kämpar man hela tiden mot känslan av att inte lyckas snabbt nog. I alla fall jag. Jag har svårt att se tillbaka och känna igen vad jag faktiskt har åstadkommit på ganska kort tid. För bara två och ett halvt år sedan sade jag upp mig från mitt jobb som språklärare på högstadiet och började driva min firma på heltid. Då hade jag bara haft en dag i veckan i tre år att ägna mig åt att vara fotograf, så man kan väl lugnt säga att jag smög igång verksamheten.

Sedan kändes det som om jag fick all tid i världen att uträtta storverk. Så jag förväntade mig snabba framsteg. Och blev förstås besviken. Och jag har gjort en hel del misstag som ibland skapat tunga problem att lösa. Men jag har inte gett upp. Och jag ser till att jag lär mig hela tiden! Oavbrutet.

Fail forward. Den enda riktning som är acceptabel är framåt. Vidare in i mitt framtida liv som egenföretagare, fotograf, konstnär, entreprenör, medmänniska. Det enda som kan räknas som ett egentligt misslyckande är att ge upp.

Ibland känns det tungt. Till och med ensamt. Det finns så många beslut att ta ställning till och ibland hopar sig räkningarna så att bygga upp en buffert känns som en nästintill omöjlig uppgift. Men det finns ingen acceptabel väg tillbaka.

Så jag måste kämpa emot demonerna som viskar att det går mycket bättre för alla de andra. Som påpekar svagheter och tillkortakommanden och gärna framhåller all tid som gått och alla nya projekt som inte kommit särskilt långt. Demonerna som enbart uppmärksammar andras framgång och lycka.

Ett annat citat från morgonens intervju: ”Jämför inte din insida med andras utsida.” Ingen vet vad som finns bakom ytan. Ingen vet vad de lyckliga människor du ser på facebook egentligen har att kämpa med.

Men jag önskar alla mina facebookvänner och facebookbekanta lycka och framgång. På riktigt. Och jag önskar dem lycka till med att definiera vad det är.

Det är ett ganska utmanande, pågående projekt som jag själv ännu inte är riktigt färdig med.

Miracle Morning dag 1

För ett tag sedan hörde jag talas om en bok som heter Miracle morning. Jag har inte läst den men vet lite om konceptet. miracle morningDet handlar om att stiga upp tidigt, tidigt på morgonen och spendera en stund på personlig utveckling innan dagens arbete sätter igång. Vad jag förstår så finns det en ritual man kan följa som innehåller reflektion, affirmation och annat. Jag har inte läst den så detaljerna är inte klara. Men jag drogs till budskapet eftersom jag har känt ett tag att jag måste förändra min vardags rutiner.

Jag är nattuggla så jag är gärna uppe sent. Jag är företagare så jag jobbar jämt. Sent. Hemifrån, förvisso, men mycket och sent.

Och känner ofta att jag inte hinner med det jag ska. Och att jag inte hinner med familjen. Inte min man och inte min dotter. Och inte mig själv. Jag var tvungen att lägga till den meningen, nu. För först tänkte jag inte ens på det.

Häromkvällen bad min dotter mig hjälpa till med att förhöra henne inför ett  kommande prov i skolan (hon går i femman) och jag sade: ”Inte just ikväll. Jag kan göra det senare i veckan.” Och när jag sade det så kände jag genast hur fullständigt fel det var! Det var som …ett svek. Och ju mer jag tänkte på det under veckan så växte känslan av att det här kan bara inte fortsätta! Jag måste ändra om något så att jag känner att jag har tid för det som faktiskt är viktigast. De jag älskar.  … och mig själv.

Så igår lade jag mig med resten av familjen, kl.22.00.

Ni kanske tycker det där var en fullkomligt normal mening om ett fullkomligt normalt tillvägagångssätt men för mig är det SENSATION! Jag går ALDRIG och lägger mig före midnatt och det är inte sällan jag är uppe till 01 eller 02. Men nu var det dags för förändring. Kl.22 låg jag i sängen och ringklockan ställdes på 05.00.

Och nu är klockan 08.00 dagen efter. Och … det har varit en fantastisk morgon!

Jag började med att dricka lite ljummet vatten med citron istället för mitt vanliga kaffe med en gång. Sedan satte jag mig med en av mina nya appar (Calm) och gjorde en avslappningsövning. Sedan gick jag in i köket och satte en bröddeg. Först därefter började jag jobba. Redigerade bilder.

Det var fullständigt fantastiskt! Allt! Men det jag märkte var att jag nu kunde arbeta med det jag vanligtvis sent på kvällen efter en lång och intensiv dag. Nu kunde jag göra det helt utvilad! Och så mycket jag hann med innan klockan 8!

Min man gick upp tidigt, för att han hade en tidig morgon på jobbet, och  var jätteglad över att ha sällskap. När min dotter vaknade och kom ut i köket till mig sade hon ”Vad mysigt det var att komma upp!” Jag hade tänt ljus i vardagsrummet och i köket doftade det bakat.

Och jag kände mig så lycklig. Och lite skamsen över hur jag varit så frånvarande från min familjs morgnar så länge! Och kvällar också, egentligen.

Efter bara den här första morgonen har jag en känsla av att jag håller på att stiga in i ett helt nytt skede i mitt liv. Igen.

Fascinerande.

Fil 2015-10-02 08 12 15

Det är inte tillåtet att titta bort!


min unge

Sedan jag fick barn har allt förändrats. Jag är mycket känsligare nu.

Kan inte se svältande barn på TV eller se barn som gråter på TV eller … barn som far illa. Kan bara inte!

Förr klarade jag av mycket mer. Jag kunde se och läsa om hemska historier, titta på reportage om sådant som jag idag inte vill komma i närheten av. Jag tyckte att det var hemskt men det berörde mig inte ända in på … cellnivå, som det gör idag.

Jag klarar inte en del löpsedlar heller. Önskar ibland att jag aldrig sett dem. Att jag tittat bort i tid. Som den där 4-åringen som var ensam hemma i flera timmar med sin mamma som dog knall fall. Han försökte mata henne med bullar där hon låg. Men herregud!!! Bilden lämnar mig aldrig!

Men i den bilden ser jag bara ett enda ansikte – min egen dotters.

När de två syskonen sitter på en brits i sitt lilla skjul i Afrika för att deras mamma dött i AIDS och de är alldeles ensamma. När de gråter. Och gråter och gråter. Så där hjärtskärande. Jag såg dem på TV och grät själv en hel kväll. Jag blir gråtfärdig NU, när jag skriver om det. För tänk om det varit min flicka. De är ju som hon. Jag står inte ut!

Jag ska berätta nåt som jag vet får mig att verka lite vriden.

Varje kväll nästan ligger jag hos min dotter i sängen och sjunger och kramar henne innan hon somnar. Hon är 10 år nu, men ser äldre ut. Men där ligger jag och håller om henne och sjunger Vyssan Lull. Det har jag gjort sedan hon var bebis. Det är vår grej.

Och när jag ligger där och håller om den där fina kroppen så tänker jag på hur tacksam jag är att den inte är sönder. Att den är hel och stark och perfekt. Att min unge är lycklig och att ingen har gjort henne illa. Samtidigt tänker jag (nu kommer det vridna) att det kan hända när som helst. Faktiskt. Så jag är oändligt TACKSAM över att ingen ännu har skadat henne. Och det finns ingenting jag önskar så hett som att ingen NÅGONSIN kommer att skada henne! Jag gör vad jag kan för att hindra det, men … hon måste ut i världen och vi måste ta risken.

Vad som helst hända. Jag vet ju det. Men jag tar inte in det – på cellnivå. Jag vägrar låta mig läsa den löpsedeln! Jag hindrar mig själv från att förlora förståndet genom att inte på riktigt ta in hur det skulle vara… om något hemskt en dag hände min dotter.

Här hemma kan ingenting hända henne. I sitt hem är hon trygg. Men långt ifrån alla barn är det.

Sexualövergrepp på små barn. Bara smaka på den meningen. Avgrunden rusar emot en och hjärtat värker! Det är så ofantligt mörkt och hemskt att man bara inte står ut att tänka på det.

Men det måste vi. Inte bara stå ut att tänka på det utan klara av att prata om det. Vi får skärpa oss, helt enkelt! För deras skull.

Klarar de av att genomleva det måste vi klara av att höra om det och att prata om det! Här är det helt enkelt inte tillåtet att titta bort eller besvärat byta trottoar när löpsedeln börjar visa sig i fjärran.

RAKT PÅ bara! Läs, lyssna, lär, kämpa, skrik, sparka, gråt! Skit i att du gråter!  Av maktlöshet, frustration, sorg och rädsla. Skit i att snoret rinner av alla tårar för vad dessa små barn får genomleva! För det sista de behöver är tystnad eller torra ögon som besvärade vänder sig bort.

Det händer. Det händer hela tiden. Och om de här barnen, och många som nu är vuxna, kan stå raka och berätta om det kan du och jag ta oss samman och lyssna. Och helst av allt göra nåt. Vad som helst!

Idag gör jag något litet, litet. Det är ingenting egentligen. Men jag skriver det här för att berätta om mina tankar och demoner och för att berätta att på lördag är det TRASDOCKANS DAG i Kungsträdgården i Stockholm. Först NU vet jag vad det är och jag vill berätta för så många som möjligt!

ATSUB – föreningen för anhöriga till sexuellt utsatta barn arrangerar. Så här står det på ATSUBS HEMSIDA

atsub”TRASDOCKANS DAG

Älskad av många barn genom tiderna, men också någon att slita i och slänga undan i ett hörn och glömma bort, när man använt den färdigt. Trasdockan är också en symbol för det sexuellt utnyttjade barnet, de tusentals utsatta som nu är barn och de tusentals som en gång blivit utsatta som barn och fortfarande bär på följderna av övergreppen. Ett barn som någon slitit i, slängt undan i ett hörn och glömt bort – som ett ting, ett föremål, en ägodel – precis som en trasdocka. Övergivet både av den som utsatt barnet och av samhället.

NU SKALL TRASDOCKAN ÅTER UT I LJUSET

Trasdockan reser för trettonde året i rad genom Sverige och trasdockan slutar i år sin resa i Stockholm den 22 augusti, 2015 i Kungsträdgården. TYFRI MC klubb eskorterar trasdockan till Kungsträdgården från Röda caféet, Botkyrkavägen 28 Vårby och kommer att ge över vår Trasdocka till någon från Barnombudsmannen.

Uppträdanden, aktiviteter och annat roligt står på schemat!”

Så ta en sväng förbi Kungsträdgården om du kan, på lördag. I annat fall, så kan du kanske lägga ut länken till ATSUBS hemsida på så många ställen som möjligt. Och länka för Guds skull även till BUSTA. Det är en ungdomsjour som ger stöd till sexuellt utsatta barn. Hon som har startat den och driver den fortfarande är Amanda. Fina Amanda. Henne fick jag ha här i min studio – och på Magpodden

Den kvinnan är väldigt liten men gör vad hon kan för att motverka det med de högaste klackar man möjligen kan ta sig fram på (eller som jag omöjligen kunde ta mig fram på) och det blonda hårsvallet täcker nästan hela henne. Hon ÄR en uppenbarelse och jag älskade varje minut jag tillbringade med henne! Hennes enorma, jag säger ENORMA, hjärta fyller ett helt rum!

Om Amanda finns i andra änden på en telefon om mitt barn ringer en dag… (det känns svårt att ens skriva de orden!) då kan jag kanske, möjligen, … stå ut.

Amanda Kullenberg. Fotograf Bodil Bergman Hughes

Amandas skor, foto Bodil Bergman Hughes

homeswirl.web   mailswirl.web

När jag bytte liv – artikel i tidningen Må Bra.

När jag var lärare så brukade jag säga till ångestfyllda elever i nian, som skulle välja gymnasielinje, att inget val är oåterkalleligt. Man kan byta karriär om man har valt en. Man kan flytta vidare från staden man valt, man kan ändra sig helt enkelt! Även om större saker än om man ska köpa Aftonbladet eller Expressen.

Visst det finns väl en del som inte går att ändra på i efterskott. Utflugna sårande ord till exempel.  Lagt kort ligger. Men då kan man be om ursäkt. På riktigt. Säga att man var en idiot och be om förlåtelse. Alldeles för få som beter sig som idioter, och vet om det, ber om ursäkt för det! Och de som inte vet om det …. ja, vi får väl säga åt dem, om vi råkar se det. Det görs för sällan, det också!

Jag har haft en handfull helt olika karriärer i mitt liv. Startade som barnskötare, fortsatte till frilansande sångerska och musiker (i 9 år) och sedan valde jag att börja studera till lärare. För jag gillade att undervisa, ville ha en akademisk examen och lön den 25e.

Jag var en passionerad och lycklig språklärare i många år! Hur kul som helst! Sedan förändrades så småningom skolans väsen och min lycka naggades mer och mer i kanten. Men jag våndades över att ge upp något som jag kämpat så hårt för att bli!

Jag hade studerat för att få min lärarlicens samtidigt som jag jobbade, i 2 1/2 år. Deltidsstudier vid sidan av mitt heltidsjobb mest, men under ett av åren både pluggade jag och arbetade jag på heltid! Och så sluttampen, då jag samtidigt jobbade heltid, skrev en D-uppsats i lingvistik och passade på att ta hormonsprutor för att kunna bli med barn … inte den mest harmoniska och stressfria perioden i mitt liv! Så att bara lämna mitt läraryrke bakom mig satt långt inne!

Men så fyllde jag 50 år. Det var dags att ta tag i saker och ting. Så jag gjorde det. Jag tog steget in i frilanslivet igen. Nu är jag fotograf på heltid och entreprenör dygnet runt. Ett perfekt, nytt karriärval för mig!

Denna månad skriver tidningen Må Bra om mig och ett par andra kvinnor som tog steget till ett lyckligare liv i 50 års åldern. De ger även tips om hur du kan göra samma sak. Köp och läs!

Fotograf Bodil Bergman Hughes i tidningen Må Bra, nr 9 2015

Stockholm Pride 2015

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.Jag har bott i Stockholm i många herrans år nu. Mycket längre än Prideparaden har gått längs med gatorna. Ändå var det först idag jag tog mig iväg ut för att vara med i folkfesten. För det måste man väl säga att det är? I annat fall förvillande LIKT en folkfest. Färg, dans, glädje, musik, galna kostymer och … party! Helt enkelt. Det var det jag förväntade mig och därmed tog jag med kameran med tomt minneskort och fullt batteri.

Och det började så bra. Solen sken (What??!!!) och färgerna sprakade! Och det var dans och det var glädje. Och en hel del galna kostymer.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Men så, mitt i allt, började jag bli känslosam. För jag började tänka på historien, som har varit allt annat än party. Så mycket skam, våld, rädsla, sorg och diskriminering. Och nu … där dansar de fram. Och vi klappar, skrattar och fotar. För att visa att vi är glada och stödjer dem. För att visa att vi är på deras sida. Jag ville så gärna att det VERKLIGEN skulle gå fram. Att det var därför jag stod där.

Och känslorna bara blev starkare. Jag blev RÖRD där jag stod. Till min STORA FÖRVÅNING. Det var ju folkfest! Och när jag just började försöka tänka ut vad det egentligen var som pågick så kom de:  STOLTA FÖRÄLDRAR.

Och jag bröt ihop.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Jag stod där och GRÄT bredvid Prideparaden. Tro mig. INGEN kunde vara mer förvånad än jag! Men nu vet jag varför.

Jag är porträttfotograf, specialist på gravidfoto och nyföddfoto. Till mig kommer ivrigt väntande och sedan alldeles nyblivna föräldrar. De kommer med sin lilla nyfödda inom två veckor efter förlossningen och kärleken är så stark att rummet glöder! De håller försiktigt i sin lilla bebis som en ovärderlig, skör skatt och även om en del av dessa nya föräldrar är tröttare än de trodde var möjligt så har de nu anlänt till en plats där kärleken är starkare än någonting de tidigare upplevt.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Jag ser det, känner det och känner igen. Och jag minns hur jag satt i min mammas soffa och grät och blåhöll min lilla bebis för att jag plötsligt hade börjat se framför mig att hon en dag skulle ge sig ut i världen. Och alla skulle inte vara snälla mot henne där. Någon … flera … skulle vara elaka. Försöka skada henne kanske! Jag kunde bara inte stå ut med tanken!!! Och mitt liv som pacifist var ju för evigt över. Det visste jag sedan första gången jag såg in i hennes ögon.

För att skydda henne skulle jag kunna skada andra. Om det var nödvändigt.

Utan tvekan.

Fortfarande!

Så när de STOLTA FÖRÄLDRARNA kom gående i paraden strömmade så mycket känslor över mig! De är ju precis som alla mina kunder med sina små perfekta, älskade barn! Precis som jag. Hur står man då ut med att inse att en stor del av världen kommer att vara EMOT ens barn. Se ens barn som … sämre. Inte lika mycket värd. Se ens barn som någon som andra tycker att de får trycka ned. Skada. Att dessa föräldrars lilla perfekta skapelse kan vara någon annans hatobjekt… Hjärtat brister!

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Jag vet inte vad jag kan göra. Men jag önskar att vår värld förändras JÄVLIGT SNABBT! Tycker du kanske att jag överdriver? Att det ju verkar vara frid och fröjd? Med tanke på alla färgglada ballonger, glädje och gamman på paraden idag?

2003 ATTACKERADES deltagare i Prideparaden och idag, 2015, brändes en Prideflagga vid sidan av paraden, i protest. År 2013 avskaffades slutligen lagen om tvångssterilisering av människor som byter till sitt rätta kön. Här i Sverige! Och vi ska bara inte tala om hur det är i en del andra länder.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Nej, vi har långt kvar. Och det får mig att gråta, mitt bland ballongerna!  För alla små nyfödda som hålls så innerligt av sina föräldrar men inte kan skyddas av dem hela livet. Det kan bara vi. ALLA vi. VI kan skydda livet, kärleken och vår egen mänsklighet genom att visa vems sida vi står på. I det stora och det lilla. Dagligen.

Jag avslutar med grodan Kermit.
”Someday we’ll find it, the rainbow connection. The lovers, the dreamers and I.”

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.
Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Stockholm Pride 2015. porträttfotograf i Vasastan, Stockholm, Bodil  Bergman Hughes.

Vill du läsa något liknande? Om ett annat ämne, men med samma eftertänksamhet och hjärta. HÄR hittar du det: SOM EN TJEJ

homeswirl.webmailswirl.webwebmindre
  

Rom – revival!

Rom - Bergman Hughes ImagesNär man har fullt i schemat blir det så att familjens egna bilder och bilder som inte är kundrelaterade lätt kommer långt ned på att-göra-listan. Den hamnar t.o.m. under punkten STÄDNING! Och den punkten kommer ganska ordentligt långt ned på listan vissa perioder.

Det är inte något jag är stolt över och min mamma fattar ingenting. Hon uppfostrade mig till att städa undan mina leksaker varje kväll innan läggdags och såg till att jag var med på veckostädningen med egna uppgifter, som alla andra i familjen. Men nu har jag inte lika mycket pli på det där. Tänker att man får väl tycka att man är en ganska bra människa ändå.

Så nu sitter jag här med ett fånigt leende över ansiktet och känner mig EXTRA nöjd med mig själv! Varför? Jo, för att jag har inte bara ett städat hem (sånär som på en evig hög av saker som ska upp till vinden, i ena hörnet av köket) utan jag har DESSUTOM fixat till mina foton från min resa till Rom förra året!

Jag mindes inte att jag kände att jag fick till så många fina bilder som jag nu ser att jag har! Det är verkligen roligt! För jag älskar att resa och när jag reser kan jag inte låta bli att fotografera. Det kan vara irriterande och svårt att få till det som man vill ha det om man är på populära orter med mycket turister. Då är hemligheten att gå upp mycket tidigt. MYCKET tidigt. Och sedan kan man fotografera på folktomma torg och gator. Turisterna har lekt Disney Land till sent kvällen innan så de ligger och sover.

Rom är pampigt och imponerande. Pantheon är 2000 år gammal. Jag menar … det är helt enkelt fantastiskt att man fortfarande kan se och gå in i den byggnaden! Men allt sånt är enormt stort i Rom och kan kännas svårt att fånga på bild. Man få gå långt ifrån eller sikta in sig på detaljerna. Och gå upp tidigt på morgonen.

KLICKA HÄR för att se mina bilder från ROM.

Kunskapstörst

Idag sitter jag och redigerar bilder och skapar fotoböcker till några kunder. Det är roligt på många sätt och känns kreativt, men det tar lång tid och jag sitter här helt själv. När jag startade mitt företag så hade jag ingen aning om hur otroligt många timmar en fotograf sitter framför datorn. Många, många timmar! Nu har jag i och för sig en hund som måste ut ett par gånger om dagen och det är verkligen bra för mig. Annars skulle jag växa fast i den här kontorsstolen!

Under dessa många timmar, och framför allt när det handlar om bildredigering, så lyssnar jag gärna på något samtidigt. Det är perfekt! Ibland kör jag en film eller TV serie uppe i hörnet på skärmen samtidigt men det tar ned takten på mitt arbete lite, märker jag. Så att lyssna är bäst.

Det finns massor att välja på då. P1, Sommar, podcast, allt möjligt. Och så kan man ju lyssna på ljudböcker. Det är bra! Men jag har en annan favorit: TED talks.

Så många otroligt bra små miniföreläsningar om så många intressanta ämnen! Jag älskar TED talks! Och ofta blir det om naturvetenskap. Inte alltid men ofta. Jag är lite fascinerad av det. Speciellt fysik. Har alltid varit. Multiple Universes. Bara frasen får det att kittla i magen! Eller ”Do we see reality as it is?” Spännande, eller hur? Det är mitt TED talk för ögonblicket.

Så medan jag redigerar en familjefotogering från runt mitt lantställe…barnen på landet - foto Bodil Bergman Hughes   …så lyssnar jag på det här. Och om du klickar på bilden så kan du göra detsamma.TEDhomeswirl.webmailswirl.weblogo Bergman Hughes Images

  • Till Hemsidan

  • nyhetsbrev
  • Min podcast

  • Kategorier

  • Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör sällskap med 66 andra följare

  • Mitt instagram

    Köpte en ny matta för att kunna ordna en rosa miljö I studios. I bought a pink rug so that I can set up a pink scene in the studio. Love it! Swipe! #bbmarchen stockholm Snart framme vid Medborgarplatsen. #bbmarchen
  • Arkiv

%d bloggare gillar detta: