Inte ögonblicken heller.

Inte det där i morse över morgongröten då jag tittade över bordet på min unge. Som växer och växer. Som är 8 år nu  - och som jag tar för given.
Jo, det är sant. Jag räknar kallt med att varje kväll kommer jag att sitta i soffan i hennes rum och läsa ännu ett kapitel i någon bok med henne, varm och pyjamas klädd, tätt intill mig.
Jag undrar aldrig om hon kommer att växa ur ännu ett par vinterstövlar, om hon kommer att…komma hem från skolan idag.

Jag är fotograf för Essence Vitae. Vi fotograferar ideellt barnfamiljer där någon , barnet eller en förälder, är mycket sjuk. Så sjuk att inget tas för givet längre.  För två veckor sedan var en annan av våra fotografer  hemma hos en familj där ingen undrar om vinterstövlar. De har en liten son. Och de vet att detta är det sista paret. Som inte ens kommer att hinna bli slitna.

Jag ser på nyheterna och tänker på alla föräldrar i Connecticut som naturligtvis inte undrade om deras barn skulle komma hem från skolan den dagen.  De åt sin morgongröt och tänkte på annat. Huslånet, jobbet, att-göra listan… julklappslistan, kanske. Men nu. Nu är alla ögonblicken slut. För alltid.

Jag lovar och svär att jag ska sakta ned och njuta och se och uppleva och klappa och älska och skratta och tacka gudarna varje kväll att jag fick en dag till med de jag älskar! Det är min förbannade skyldighet! För jag har mina älskade kvar.

Åtminstone en dag till.